11. sep, 2016

Barn som lever i rädsla. Hur efterlevs barnkonventionen av SoL?

 

 

Att se sin mamma bli misshandlad är en allvarlig form av psykisk misshandel som sätter spår.
Vi uppskattar att mellan 100 000 - 190 000 barn i Sverige bevittnar våld i familjen. Ingen vet säkert. Mörkertalet är stort.

Många barn som lever i familjer där kvinnan misshandlas uppmärksammas över huvud taget inte. I Rädda Barnens senaste undersökning, som presenterades i rapporten Anmälningarna som försvann (2003), kom endast 20 av 72 barn till socialtjänstens kännedom. I många fall underlät polisen att anmäla barnens närvaro på brottsplatsen, i andra fall tappade socialtjänsten helt enkelt bort anmälningarna. Att bristerna i myndighetssamverkan kring barn i utsatta situationer är så allvarliga är oroande. Polisen måste i varje enskilt fall notera i polisanmälningarna att det finns barn i en familj där mannen utövat våld. Om polisen inte uppmärksammar barnen får heller inte socialtjänsten kännedom om dem och barnen står utan stöd och hjälp.

Barnens reaktioner är starka
Barn som utsätts för misshandel eller blir vittne till hur en familjemedlem blir misshandlad reagerar oftast mycket starkt. De blir rädda, arga, ledsna och kränkta. Många fruktar för sitt eget eller anhörigas liv och känner skam och skuld över att inte kunna stoppa våldet. Men det är inte säkert att omgivningen uppmärksammar att barnet far illa. Smärtan och tankarna kan finnas inuti barnet utan att det syns utanpå.

De barn som inte klarar av att hålla reaktionerna inom sig kan reagera med mycket starka symtom som blir tydliga för omgivningen. Ibland håller barnet tillbaka sina reaktioner då våldet pågår. Reaktionen kan dyka upp senare, när barnet känner sig trygg eller när någon ny situation i livet aktualiserar de gamla minnena. Drabbade barn kan till exempel bli oroliga, aggressiva, deprimerade eller få psykosomatiska symtom. Koncentrationssvårigheter och kamratsvårigheter är vanliga. Men utifrån om barnet har symtom eller utifrån vilka symtom barnen visar upp kan man aldrig veta om ett barn lever i en våldsam hemmiljö. Det är därför viktigt att fråga.

På längre sikt riskerar misshandel inom familjen alltid att påverka barnets värderingar och synen på andra människor. De utsatta barnen berättar oftast inte för andra om våldet utan lär sig att detta är något som ska hållas inom familjen. De lär sig också att våld är något som en vuxen, eller den som är starkare, får använda för att uppnå sina syften. En följd av barnets upplevelser kan bli att det ser hela världen som oförutsägbar och fientlig, det får svårt att lita på andra människor.

De flesta barn som växer upp i en våldsam hemmiljö varken slåss eller begår övergrepp som vuxna. Men tillsammans med andra faktorer kan det bidra till att man som vuxen blir våldsam eller inte respekterar andras gränser. Det gäller speciellt om barnen aldrig fått hjälp till skydd eller aldrig fått tillfälle att berätta om sina upplevelser.

Hur kan vi hjälpa?
Trots att misshandel kan få förödande konsekvenser och är förbjudet i lag känner vi ofta en motvilja mot att ingripa i andras familjeförhållanden. Vi kan vara rädda för att ha fel i våra misstankar eller för att göra ont värre genom att blanda in myndigheter. Men för många barn är en utomståendes ingripande enda chansen att få stopp på våldet. Ett tidigt ingripande innebär att familjen får hjälp att bryta det destruktiva mönstret innan någon kommer till allvarlig skada.

Privatpersoner som får kännedom om att ett barn far illa lever i en familj där det förekommer misshandel kan anmäla det till polisen eller socialtjänsten. Även om det kan innebära obehag är det viktigt att våga ställa sig på barnets sida. Känner man sig osäker på hur man ska agera kan man ringa och rådfråga socialtjänsten.

Alla myndigheter och anställda som arbetar med barn och ungdomar eller inom hälso- och sjukvård är enligt lag skyldiga att omgående anmäla misstankar om att ett barn far illa till socialnämnden (14 kap 1 § Socialtjänstlagen).

Stöd och behandling
Gemensamt för alla barn är att fortsatt våld är en allvarlig riskfaktor. Det viktigaste är att få stopp på våldet och ge barnen en trygg vardagsmiljö. Då är chansen stor att barnen mår bättre.